Om det fanns något som jag skulle vilja göra exakt nu - så vore det att se Cats. I London. As it should be. Det var allt för länge sedan nu. Jag kan fortfarande alla danser och sånger utantill...
P är portad från lägenheten och har en grabbkväll med sin far. Jag har haft pyjamas på mig sen ett par timmar. Håller på och filurerar på mitt tävlingsbidrag. Går sådär.
Jag tog en liten kroppsrenande paus tidigare (efter att ha ätit en frukost-lunch-middag) och vad tror ni händer? Min största mardröm slår in.
Jag var mitt i ett mycket spännande avsnitt i min bok då det ringer på dörren (jag är alltså fortfarande på WC) varpå jag får lite lätt panik. Så jag hoppar ut och där står en glad indier med rena handdukar och lakan. Jag sjasade snabbt ut honom och hänvisade till det faktum att vi ska byta rum imorgon...
Efter det kändes det som att allt hemskt jag är rädd för..- inget kan slå den fadäsen.
Igår vart jag ledsen. Igen. Jag grät efter Min Cliff. Min älskade lilla skrutt. Mitt pyre.
Nu kom ju inget förståeligt ur min mun igår, utan det var mest läten.
Man kanske kunde urskilja ett och annat "min hund" och "vill ha"någonstans i mitt snoriga brölande, men då är det till att vara en kreativ lyssnare.
No comments:
Post a Comment