Samtal

Livet består av en mängd samtal.

Bra samtal, ledsamma samtal, givande samtal eller bara tomma samtal.

Jag föredrar nattliga samtal. Samtal om livet, framtiden, kärleken. Vem man är och kommer ifrån. Historier. I bl.a. Sri Lanka så är en stor del av det sociala i att träffas ett gäng, just att berätta historier.

Jag personligen tror att det har att göra med att vi har så bråttom med att vara ett i-land; ständigt på språng. Man stannar sällan upp, eller ens ger sig tid att vara tillsammans. Alltid något annat som ska hända. Det är sällan familjen umgås alla, utan press och stress från matlagning eller annat.
Det är sällan vi sitter ner och faktiskt lyssnar på varandra, eller ger varandra den där extra omtanken eller uppmärksamheten. 

Det är svårt ibland (läs:ofta) att vara vuxen. Förr så räckte det att knyta sina skosnören själv för att de vuxna skulle applådera. Det är inte lika lätt numera. De kräver lite mer. På gott och ont.

Utan utmaningar utvecklas man inte.
Jag hade nog hellre lagt mig ner och självdött än att inte få lära mig nya saker.

När ångesten kommer och det känns som jag ska spricka eller sprängas inifrån - då tar jag ett djupt andetag och funderar lite. Rent rimligtvis så kan det inte vara så att jag är helt ensam om vad jag känner. Det innebär att någon annan känt så innan mig och folk kommer fortsätta uppleva de här känslorna långt efter min tid är slut.
Så rent egoistiskt - varför öda energi på en negativ känsla om den inte är unik? Varför dela med andra? Jag är inte den första som felat, sårat eller blivit sårad. Jag är inte den enda som älskat och förlorat. Jag är inte den enda människan i världen - men jag är den enda upplagan av mig. Om jag nu är ett så sällsynt objekt så måste jag vårda det (mig), värna om det (mig) och ge det (mig) alla förutsättningar för att uppnå min fulla potential.