6 Veckor & 5 Dagar

En hel del tid för kontemplation. 

Känner mig lite förvirrad för tillfället. Rädd att göra fel igen. Jag tror på att gå vidare efter avslut och jag vill inte att mina vänner ska behöva säga "vad var det jag sa". Men jag vill vara rättvis, lyssna på hjärtat och ge en ärliga chans. Det kan tyckas vansinnigt, men jag har redan brutit så många av mina regler och all den här tiden måste vara värt något. Kärleken inom mig måste få spela roll. Jag fortsätter avvakta och ge plats, men jag hoppas att vi kan hitta rätt. Hitta rätt ingångsportal och komma överens. Bygga tillsammans. 

Fick ett fantastiskt mail igår. Det var som att börja om från början. Det inleddes med:

"Hej Pinker's! Jag vet inte om du kommer ihåg mig, jag var tidigare vän med xx och xx. Kommer ihåg dig allt för väl, men är inte lika säker på att jag gjorde ett lika starkt intryck på dig.Jag läste en dikt som beskriver vad jag känt för dig ända sedan jag såg dig för första gången..." Sedan följde en dikt...

I close my eyes, and there you are;
you dazzle me, from near and far;
your silhouette - it strikes me too;
no other like it, uniquely you;
all perfect curves, from head to toe;
from hips to calves, from eyes to nose;
both inside and outside, your brilliance flows;
I crave your kiss, my heart explodes;
still strong without you, I remain;
though hard it is, each passing day;
I am bolstered too, each sunless night;
your voice I hear, turns dark to light;
I want you now, stay near to me;
eyes open wide, still you I see

Det är en kluven situation att älska någon, i vilken form det än må vara. 

En dag öppnar sig den andra och man vill inget annat än att tro på det som är bra. Samtidigt vill man inte stå som ett fån, för att man fallit för fina ord och tomma löften. Men vad är livet om man inte chansar?