Uppdatering

Nu har jag talat om 4 gånger för min man att jag aldrig någonsin mått såhär dåligt under en sjukdomstid. Jag tror min tydlighet fått motsatt effekt.

 Han frågar bara om han kan göra något - men jag är långt ifrån räddning... 

Det här är dessutom första gången i mitt vuxna liv som jag är så pass kass att jag faktiskt inte bryr mig om mat. Jag tror att jag annars är den enda som går upp i vikt, även vid kräksjuka/körtelfeber el dyl. Nu har jag inte haft något av det (tror jag) men jag är tämligen övertygad om att jag är säker. 

Det ständiga illamåendet är dock knäckande. 

Jag kan inte stå upp - för då blir jag yr. 

Jag kan inte sitta ner - för då trycker jag ihop magen och blir än mer illamående. 

Jag kan inte ligga ner - för hur jag än gör så vidrör någonting mina mandlar och kräklusten sprider sig explosionsartat genom kroppen. 

Till råga på allt så är svensk mat det enda jag kan tänka på. 

Smörgåstårta

Smörgås med prickig korv

Mammas helstekta spätta

Julskinka

Revbensspjäll

Fläskkotletter

Frallor med saltkött

Leverpastej och ättiksgurka

Avokado med räkor

Räkcocktail

Oxfilé 

Kräftor

Svärmors kräftstjärtsaperitif

Renskav i tunnbröd

Kebab

Pappas kvällsmackor

Krikelins pajer (jag tycker inte ens om paj!)

Lady E´s spagetti med kötfärssås och kantareller

Jag saknar till och med att ta morötter i stallet och dela med fålar två

Eller att äta frukost med Cliff - allting delas broderligt

(även om jag oftast är den som inser vidden av min vänlighet då jag ger honom macka TROTS att han ätit frukost redan. Han ser oftast svältande ut ändå och tittar anklagande på mig för att jag har FRÄCKHETEN att äta upp min egen halva...)

Nu är alla sjuklingar nedbäddade.